... med posten igår. Det var ett orange kuvert med en avsändare som löd "Sorry, no return address". Redan då kändes det som jag visste vem som sänt det fastän jag inte visste vad som fanns inuti. Det tog mig säkert tre korta ögonblick att försiktigt öppna det, försiktigt då kuvertet för mig kändes lika viktigt som innehållet. Jag tog ut soundtracket till någons vecka, jag tog ut lappen där det stod bekräftat att det just var soundtracket till någons vecka. Tre saker - ett kuvert, ett soundtrack och en lapp. Det krävs ett stort hjärta för att dela med sig av något så personligt. Det betyder mycket att få ta emot något så personligt.

Kuvertet var som jag sa orange, det var av den sorten vars klister smakade gott.

 

Pippi

6 juli 2010 21:34

Orange kuvert is tha shit man!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under gårdagen träffade jag en trafikskolelärare som tyckte om att prata om sin unika roll i att kunna fostra och påverka dagens ungdomar, framtidens medtrafikanter. Denna lärare berättade en hel del intressanta saker som balans till de mer ointressa...

Det finns människor som lägger all sin tid på att leta, leta efter något som de med stor risk missar medan de är upptagna med sitt letande. Sen finns det människor som inte letar utan finner utan ansträngning. Vad är det då man söker eller vill finna...

Det är precis det jag nu fått göra - skylla mig själv p.g.a. bristande aktivitet. Det var en gång en mer än sporadisk blogg som med tiden, med ökad lättja och med bristande intresse blev något som närmast kan likställas med ett litet men dock, slöser...