... med posten igår. Det var ett orange kuvert med en avsändare som löd "Sorry, no return address". Redan då kändes det som jag visste vem som sänt det fastän jag inte visste vad som fanns inuti. Det tog mig säkert tre korta ögonblick att försiktigt öppna det, försiktigt då kuvertet för mig kändes lika viktigt som innehållet. Jag tog ut soundtracket till någons vecka, jag tog ut lappen där det stod bekräftat att det just var soundtracket till någons vecka. Tre saker - ett kuvert, ett soundtrack och en lapp. Det krävs ett stort hjärta för att dela med sig av något så personligt. Det betyder mycket att få ta emot något så personligt.

Kuvertet var som jag sa orange, det var av den sorten vars klister smakade gott.

Under gårdagen träffade jag en trafikskolelärare som tyckte om att prata om sin unika roll i att kunna fostra och påverka dagens ungdomar, framtidens medtrafikanter. Denna lärare berättade en hel del intressanta saker som balans till de mer ointressanta som också nämndes. En bit in i samtalet kom vi dock fram till en milstolpe, ett vägskäl, en refug som delade våra uppfattningar – åtminstone för en stund.

 Med allvar i blick spände han ögonen i mig och frågade med myndig stämma;

-Vet du var de flesta olyckor mellan fotgängare och bilar sker? Jo, många noggranna undersökningar har visat att det sker på övergångsställen, just den plats där de gående borde vara skyddade!!

-Är inte det självklart; svarade jag, det är ju där som alla fotgängare som ska korsa en gata bör finnas! Och om de finns där så är ju också sannolikheten störst att det kommer ske olyckor just där både bilar och gående finns – samtidigt. Eller är det något väsentligt jag missat....??? Jag menar, det måste ju vara snudd på omöjligt att lyckas köra på en fotgängare där de inte finns.

 Nu blev det tyst en stund (hade dr Cox varit där hade han just stängt fönstret till sitt Happy place), sen gick diskussionen vidare precis som om detta med övergångsställen aldrig funnits, inte olycksstatistik heller, troligtvis inte ifrågasättande medmänniskor heller.....

Det finns människor som lägger all sin tid på att leta, leta efter något som de med stor risk missar medan de är upptagna med sitt letande. Sen finns det människor som inte letar utan finner utan ansträngning. Vad är det då man söker eller vill finna? Högst individuellt – vissa letar efter en skuggig hörna att få vara ifred i, några söker en billig restresa till Bulgarien, andra letar efter en livskamrat och tar tag i första bästa av rädsla över att bli över. Det gemensamma är att man alltid får bära med sig någon konsekvens, om denna sen är bra eller dålig, lätt eller tung...... tja, vad vet jag!?

 Vad jag däremot vet är att jag alldeles nyligen fann något, eller rättare sagt återfann det efter en lång tid, naturligtvis hade år av utveckling gjort avsevärda förbättringar på den goda grundidé som jag en gång i tiden såg. Då jag alltid försökt se kombinationen estetik, form och funktion som viktigare än enskilda kvalitéer gjorde detta något mig än mer glad. Tyvärr försvann denna korta stund nästan lika fort som den kom, stunden friskade dock upp mitt minne, gjorde mig glad och lycklig.

 Tids nog lär jag få återse igen, för som sagt i början; det finns människor som inte letar utan finner utan ansträngning. När är heller inte så viktigt eftersom tid ju är det enda vi har.

Det är precis det jag nu fått göra - skylla mig själv p.g.a bristande aktivitet. Det var en gång en mer än sporadisk blogg som med tiden, med ökad lättja och med bristande intresse blev något som närmast kan likställas med ett litet men dock, slöseri med plats på internättet.

 När jag idag tänkte liva upp det gamla liket fann jag att lösenordet var glömt både här och där. Ett tydligt bevis på att jag tydligen inte är bättre än så.

 Men skam den som ger sig, och i synnerhet på mindre - här kommer ett tappert försök till nystart. De fåtal gamla inlägg jag en gång gjort hittas HÄR.

Tills härnäst.....